Mamman

En föreställning för stora och små rättvisekämpar. 



Ett enda syfte fanns det med den lilla staden där vi bodde. Fabriken.

Varje morgon innan solen ens gått upp, ja ibland gick den inte ens upp för dimman var för tjock, så tjöt fabriksvisslan: Töööööööööööööööööööööööööt. Så skar den genom den dimmiga, rökiga morgonluften och ut ur dom små grå kåkhusen kröp dom. Fabriksarbetarna. Och dom var inte glada, för dom hade inte fått sova tillräckligt och det fanns heller inget att vara glad över i denna lilla stad.

Där gick dom, med sänkta huvuden, hopkrupna för att skydda sig mot morgonkylan. Dåliga kläder och dåligt humör. Leran klafsande kring fotknölarna. Mot fabriken, stadens hela nav och kärna – en grå kub med höga, svarta skorstenar som spydde ut sin rök, så noggrant att varken fåglar eller solstrålar syntes till för det mesta.

Och hela dagen arbetade dom sen. Hela dagen – maskinerna – som sög ut dom redan så livlösa människorna. Det fanns ingen dag för dom – dagen var utplånad här – sögs in i den grå kuben. Och först till kvällen släpptes arbetarna ut igen och då var dom så trötta så att dom inte ens märkte om det var dag eller natt.

Varje dag likadan, år ut och år in. Tills en dag, då man till slut inte orkade mer. Och då var det bara en befrielse att få komma i graven och vila. Jamen, det var så dom sa, dom gamla, innan dom dog.

Och vi barn, vi bara sprang runt, fram och tillbaka, i gatornas grus. Vi lärde oss ingenting. För ingen hade tid med oss. Och vi såg våra föräldrar och våra äldre syskon gå fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan fabriken och hemmet. Varje dag. Och vi visste att snart var det vår tur. För ingen här frågade sig någonsin varför, eller för vem. Allt detta gjorde dom utan att veta varför dom gjorde det. För ingen hade nånsin vetat. Och ingen hade någonsin fått lära sig om ord som förändring. Som frihet.

Fritt efter Maksim Gorkijs roman En mor

Från 10 år